För min dotters skull

Oerhört gripande och intressant drama om en mans kamp för rättvisa

Originaltitel: Au nom de ma fille

Regi: Vincent Garenq

Manus: Julien Rappeneau, Vincent Garenq

I rollerna: Daniel Auteuil, Sebastian Koch, Marie-Josée Croze m. fl.

Genre: drama, biografi

Speltid: 87 min.

Land: Frankrike/Tyskland

Svensk biopremiär: 21 juli 2017

Distributör: Studio S Entertainment

”För min dotters skull” är en verklighetsbaserad berättelse om en fars envishet, idoghet och besatthet mitt i ett byråkratiskt rättshaveri. Det är en film som berör hjärtat, utan att gräva ner sig i den sentimentalitet och den hämndlystnad,  som den amerikanska filmindustrin tenderar att vältra sig i, i liknande skildringar.

Året är 1982 när André Bamberski (Daniel Auteil) nås av det fruktansvärda beskedet att hans dotter, Kalinka (Lila-Rose Gilberti som 6 år och Emma Besson som 14 år), plötsligt har dött under sin semester tillsammans med hans ex-fru och dennes nye man. Polisen avfärdar dödsfallet som en olycka, men André börjar mitt i sin djupa sorg att själv undersöka oklarheterna i fallet och övertygas snart om att det föreligger ett brott bakom händelsen. Men få personer tror honom, allra minst hans ex-fru. André inleder en frenetisk kamp för att få dotterns mördare inför rätta. En kamp han får utkämpa i 30 år.

Filmen blir en studie i ihärdighet och envishet som alltmer övergår i mani och påstridighet. Vi får som publik uppleva vad André får offra för att rättvisa ska skipas. Det blir en oerhört fascinerande historia som porträtterar den lille mannens kamp mot ett rättsmaskineri och en icke fungerande diplomati, trots EU:s förordningar. Den vågar också väcka också oerhört intressanta och viktiga frågor hos mig som åskådare; Vad är priset för rättvisa? Hur påverkas de efterlevande? Hur mycket måste en individ uppoffra för att ett begått brott ska bestraffas?

Prisbelönade Daniel Auteil gör ett gripande porträtt. Jag har inte sett honom så här bra sen hans fenomenala insats i ”Innan frosten” (2013). Hans tolkning är återhållen men förmedlar starka känslor som också vi som publiken kan uppleva.

I klorna på ett amerikanskt filmbolag eller en sämre regissör än Vincent Gatenq, hade det här kunnat bli en sentimentalt smetig historia i stil med ”Öga för öga” (1996), ”Sleepers” (1996) eller ”Edge of Darkness” (2010) som utmynnat i att huvudpersonen gett lagen fingret och gett sig ut på jakt efter blodig hämnd. Nu undviker regissören nämnda fallgropar och resultat blir istället en intressant och oerhört gripande historia.

Fyra filmögon av fem.
2017-07-20

John Haque