Dunkirk

Intensiv och annorlunda krigsskildring

Regi och manus: Christopher Nolan

I rollerna: Fionn Whitehead, Damien Bonnard, Aneurin Barnad m. fl.

Genre: Action, drama, historia

Speltid: 106 min.

Land: USA, Holland, UK, Frankrike

Filmfoto: Hoyte Van Hoytema

Musik: Hans Zimmer

Svensk biopremiär: 19 juli 2017

Distributör: 20th Century Fox

Året är 1940. Nästan en halv miljon allierade soldater är strandsatta i havsstaden Dunkerque i Frankrike. De tyska styrkorna har omringat staden och anfaller soldaterna på stranden med flyganfall och ubåtsräder. De engelska fartygen är för stora att plocka upp trupperna vid stranden och enbart ett par vågbrytare fungerar som kanal för att föra de dödsdömda militärerna i säkerhet. På Dunkerques strand försöker soldaten Tommy (Fionn Whitehead) att med alla medel komma på ett skepp därifrån. I England ger sig en man (Mark Rylance) ut med en privat båt för att hjälpa soldaterna på andra sidan engelska kanalen och i luften ovanför, försöker stridspiloten Farrier (Tom Hardy) försvara de få allierade krigsfartygen från tyskt bombflyg. Dessa tre historier vävs samband i en händelse som kom att förändra andra världskrigets utgång.

Jag ska säga detta först: Jag har aldrig varit en stor beundrare av Christopher Nolan. För de flesta ses han som ett geni medan jag själv anser att han är aningen överreklamerad och lite för pretentiös som filmskapare. Han tar sig ofta an lite för mycket i sina manus och hänger sig åt genrer han inte riktigt bemästrar. Dunkirk är dock något helt annat än man vant sig vid, både när det gäller Nolanska manér och film som utspelar sig under andra världskriget. För detta är en film som faktiskt fysiskt känns av där man sitter i biosalongen.

Utan att brassa på med blodstänk och sönderslitna kroppar lyckas filmen förmedla ett helvete på jorden. På gatorna i Dunkerque finns osynliga tyska skyttar som skjuter på allt som rör sig. Från luften anfaller skrikande tyska stridsflygplan de oskyddade soldaterna på stranden och i vattnet lurar ubåtar. Allt detta är sammanflätat av en mullrande ljudmatta i bakgrunden, som hela tiden håller åskådaren på helspänn. Dessutom så förstärker Hans Zimmers musik känslan av intensitet och allvar. Musikspåret börjar cirka tio minuter in i filmen och tystnar först en och en halv timme senare. Obekvämt, suggestivt och nästan fysiskt intensivt.

Eftersom detta är ett verk skrivit och regisserat av Nolan, så förekommer det även en liten tvist. Detta gör att Dunkirk skiljer sig från de flesta andra filmer som utspelar sig under denna tid. Vi blir informerade om detta redan när filmens tre historier inleds, men måste sedan själva pussla ihop var och en när de utspelar sig i förhållande till ramberättelsen, men även till varandra. Det ska också tillägas att avsaknaden av synligt digitala effekter framhäver filmens känsla av autencitet och att det tyska hotet aldrig riktigt visualiseras. Detta är en berättelse skildrad från de utsatta allierade soldaternas perspektiv.

Det enda som slänger lite grus i maskineriet är att man inte riktigt kan knyta an till vissa av huvudpersonerna. De händer nästan lite för mycket på duken, vilket gör att den emotionella kontakten med rollfigurerna uteblir lite. Då blir man dock glad att Nolan fått med sig den enastående Mark Rylance, som här blir den mänskliga klippa som man kan luta sig emot när tempot drar iväg med en.

Dunkirk är enligt mig en frisk fläkt i krigsgenren och en av de bästa filmer som kommit från Christopher Nolan.

Fyra filmögon av fem.
2017-07-18

Robert “Redec” LindbergFilmvetare, Filmrecensent