Dumma mej 3

Ganska underhållande och rolig film, men första filmen bäst

 Originaltitel: Despicable Me 3

Regissör: Kyle Balda, Pierre Coffin, Eric Guillon m. fl.

Manus: Ken Daurio, Cinco Paul 

Skådespelare: Steve Carell, Kristen Wiig, Trey Parker m. fl. 

Genre: Animation, action, äventyr

Speltid: 90 min.

Censur: Barntillåten i vuxens sällskap (annars 7 år)

Svensk biopremiär: 30 juni 2017

Distributör: UIP

Gru och hela hans familj är tillbaka. Denna gång möter han sin sedan länge åtskilde tvillingbror, som visar sig inte vara helt olik honom. Samtidigt gör också en ny superskurk, Baltazhar Bratt, livet surt för både Gru och hans fru.

Det som är synd är att jag upplever att man har försökt klämma in lite väl många spår i en och samma film. Jag kan tänka mig att det blir så när man försöker ge alla karaktärer rättvist med utrymme, samtidigt som man ska introducera nya. Detta faktum försvåras ytterligare av att miniorerna, som är så pass populära att de har en egen film, likt ett rödhårigt styvbarn blir missgynnade av filmmakarna. De borde fått mer utrymme att spela på än vad de fick. Och jag inbillar mig att alla de som skrattade åt Minionfilmen håller med mig. Det slutliga resultatet blir dock samma typ av överkokta soppa som Avengers-filmerna numera utgör.

Mötet med Grus bror, Dru, som är en central del av filmen blir dock alldeles för skrikigt och tjatigt, utan att för den sakens skull bli speciellt roligt. Och bihistorien med den irriterande frun Lucys strävan efter att bli en bra mamma, känns komplett överflödig. Man lyckas ändå få några glimtar av den hjärtevärmande känslan som gjorde den första filmen så pass bra. Lilla Agnes jakt efter en riktig enhörning är en känslomässig liten pärla som för en kort stund värmer hjärtat.

Då stjäl istället skurken Bratt showen. Med sina otaliga nostalgiska 80-tals referenser och roliga dansmoves är han precis den injektion av humor som den överpackade filmen behöver.  Kanske har skaparna inspirerats av fjolårets 80-tals hyllning ”Stranger Things” eller så är det bara en tidsperiod man räknar med att alla medföljande vuxna kommer att känna sig hemma i. Oavsett vilket så är det både effektivt och hysteriskt kul. Jag har även lite svårt för universifieringen som är så populär just nu. Att man försöker väva in blinkningar till fjolårets ”Sing” och ”Husdjurens hemliga liv” känns överdrivet krystat.

Men alla negativiteter till trots, så är det ändå en relativt underhållande film där det inte är lika glest mellan skratten som i föregångaren men man lyckas fortfarande inte nå upp till ursprungsfilmens höjder. Min medföljande 8-åring tyckte dock att den var den hemskt kul och fnissade sig ljudligt igenom hela filmen, så för barn passar den alldeles utmärkt.

En lovande ljusglimt i form av en broderlig fejd som på mer än ett sätt påminnande om serien ”X vs Y” från tidningen MAD, tänder en liten gnista av intresse för ytterligare en uppföljare. Men i övrigt får gärna berättelsen om Gru och hans familj sluta här.

Tre filmögon av fem.
2017-06-27

John Haque