Recension: De vackra dagarna i Aranjuez

Vackert filmad fransk landsbygd med ett par i förtroligt, ointressant samtal utan sammanhang
Originaltitel: Les beaux jours d’Aranjuez
Regi och manus: Wim Wenders efter teaterpjäs av Peter Handke.
I rollerna: Reda Kateb, Sophie Semin, Jens Harzer m. fl.
Genre: Drama
Speltid: 97 min.
Land: Frankrike, Tyskland, Portugal
Ålder: Barntillåten
Svensk biopremiär: 2 juni 2017
Distributör: Njutafilms

En medelålders tysk författare (Jens Harzer) sitter i en stuga på landet och skriver på en bok. Inspirationen till sin berättelse hämtar han utanför fönstret, där han framför sig på trädgårdens terrass fantiserar om att en mogen kvinna i 60-års åldern (Sophie Semin) delar med sig av sina sexuella erfarenheter för en betydligt yngre man (Reda Kateb). Hela filmen utspelar sig i dialogen mellan dessa två sittandes på trädgårdsmöblerna i en underbart vacker sommarträdgård tillsammans med ett dekorativt stilleben bestående av en kanna lemonad, två glas och trädgårdens första sommaräpple.

Dialog, om man nu kan kalla den så?  För samtalet ter sig snarare som en intervjusituation när han frågar ut henne och hen delar med sig väldigt lite av sitt inre. Det känns totalt ointressant det de talar, som är olika erfarenheter, om bitterhet, hämnd och svek. Kvinnan känns hämningslös när hon återberättar olika sexuella erfarenheter från sitt liv. Handlingen känns utdragen och det är ett malande om samma sak i en oändlighet.

Filmen utspelas i nutid på den franska landsbygden utanför Paris. Kvinnans och mannens rör sig om minnen från svunnen tid i ett långsamt, lugnt berättartempo med klockans tickande i bakgrunden och vindens susningar i träden. De praktfulla vyerna är förträffligt fångade av filmfotografen Benoit Debie.

Filmmanus till De vackra dagarna i Aranjuez är skrivet av Wen Winders och är baserat på en teaterpjäs av österrikaren Peter Handke. Regin står Wim Wenders för som också regisserad Himmel över Berlin från 1987, dokumentären Pina från 2011 och Paris Texas från 1984. Filmen är nominerad till Guldlejonet i Venedig 2016.

Filmens budskap är för mig obegripligt. Det är en verbal orgie i sexuella minnen som berättas för någon vars intresse för detta känns obegriplig. Samtalet förs inte i nån riktning utan det blir ett evigt och till synes återupprepande.

Handlingen lyckas varken intressera eller engagera mig. Berättelsen känns ointressant och kvinnan saknar integritet. Relationen emellan de två är för mig kryptisk, men helt klart är de är förtroliga med varandra. Deras förhållande förblev för mig en gåta. H

Filmen får ett filmöga av fem.
2017-06-01