Song to Song

Blodfattig story om i stort sett ingenting

Regi och manus: Terrence Malick

I rollerna: Ryan Gosling, Rooney Mara, Michael Fassbender, Natalie Portman, Cate Blanchett, Val Kilmer, Lykke Li m. fl.

Genre: Drama, musik, romantik

Speltid: 129 min.

Land: USA

Svensk biopremiär: 2 juni 2017

Distributör: SF Film

Filmen Song to Song utspelas i musikens Austin, Texas, och är en berättelse om sexuell besatthet och svek. De unga låtskrivarna BV (Ryan Gosling) och Faye (Rooney Mara) lever i ett av-och-på-förhållande. När BV söker sig till en annan kvinna, Amanda (Cate Blanchett), tar Faye i hemlighet kontakt med en av BV:s största fiender, Cook (Michael Fassbender), en karismatisk musikproducent, som har snuvat BV på hans musikrättigheter. Men Cook å sin sida är besatt av att förföra den unga kvinnan Rhetta (Natalie Portman).

När jag läste listan av skådespelare blev jag intresserad. Jag kände att det kan inte bli dåligt med detta gäng. Tyvärr blev det som en promenad på Södermalm med hipsters och supermagra, vackra kvinnor och handlar om ingenting. Det var en sorts trams och en fullständigt ointressant historia. Filmen är alldeles för lång (över två timmar), om än med vackert filmfoto av Emmanuel Lubezki.

Patti Smith spelar sig själv i nån sorts biroll som är alldeles för kort. Val Kilmer annonseras ut som en av skådespelarna och hans roll som Duane varar ungefär 30 sekunder. Filmen handlar om de rika och fattiga. Jag blir förvånad när den rike Michael Fassbender som Cook tramsar sig och dansar omkring och gör vad han vill just bara för att han kan. Vissa rollkaraktärer är så fattiga, att de till exempel inte har råd att köpa en fin kavaj när det är fest

Filmen ska handla om musik och att den ene snor den andras verk. Det är sex och den träffar den och då vill den ha den som han missat, som i sin tur träffar en kvinna som blir lesbisk en liten stund. Vad som retar mig är, att det inte finns någon musik förutom inslag med lite spel på pianot och lite sång.

Jag vill ha en handling och de filmer som flerfaldigt Oscarsnominerade regissören Terrence Malick gjort tidigare, som t. ex. Tree of life från 2011, en mycket fin film, så blir jag nu oerhört besviken och är förvånad över att han fått ihop en film som är så lång med detta tunna manus. Man får känslan av att Malick inte har riktigt koll på hur det går till att göra en skiva. Att skapa underlag för en skiva och producera den är ett fruktansvärt tufft jobb att genomföra, men här verkar det göra sig av sig själv. Nej, jag blir nästan arg på, att han inte mera seriöst har lyft fram de svåra de kreativa, artistiska processerna av att göra ett musikalbum.

Efter att Ryan Gosling bland annat har gjort La La Land från 2016 och som han vann en Golden Globe för 2017 och även Oscarsnominerades för samma år, så kan man förvänta sig, att musikfilmer mera blivit hans grej. Men när han försöker igen så blir ett stort magplask.

Nej, detta är Kejsarens nya kläder och jag var oerhört besviken när jag lämnade biografen efter min stora förväntan.

Det blir ett filmöga av fem.
2017-05-25

Tina Leijonberg