Smurfarna: Den försvunna byn 3D

Charmigt och vackert animerat men med klichéer, dånande musik och snubblande snabbt tempo

Originaltitel: Smurfs

Regi: Kelly Asbury

Manus: Stacey Harman, Pamela Ribon, baserat på karaktärer av Peyo

Medverkande: Ariel Winter, Joe Manganiello, Michelle Rodriguez m. fl.

Svenska röster: Molly Sandén, Michael Jansson, Figge Norling, Fredrik Dolk, Anja Lundqvist, Hanna Hedlund, Amanda Jennefors, Göran Gillinger m fl.

Speltid: 90 min.

Ålder: Barntillåten i vuxens sällskap. Annars 7 år

Svensk biopremiär: 31 mars 2017

Distributör: Sony Pictures

Smurfarna är charmiga och älskade i hela världen. I den här filmen vill Smurfan, den blonda, söta och enda tjejen i smurfbyn, söka reda på sitt ursprung. Hon anar det finns hemligheter hon måste lösa. Hon ger sig iväg till den förbjudna skogen, tätt följd av tre smurfkillar, hennes vänner Glasögonsmurfen, Klunssmurfen och Muskelsmurfen. Smurfan hamnar hos trollkarlen Gargamel utan skrupler och hans smarta katt och hemska fågel. Gargamel vill fånga in smurfarna och samla deras samlade kraft för att själv bli starkast och smartast av alla.

Serietecknaren Pierre ”Peyo” Culliford var kanske främst känd som skapare av Smurfarna, som första gången dök upp 1958 i albumet ”Den förtrollade flöjten”. Sedan fick Smurfarna en egen serie och det blev Peyos internationella genombrott. Hela familjen Culliford blev engagerade i businessen av produkter från filmerna, ett imperium som Peyo styrde fram till sin död julafton 1992. Smurfarna är kända ”varumärken” och som sådana älskade världen runt, trots att de är blåa små dvärgar, som mycket liknar dem runt Disneys Snövit. Några av smurfarna bär också deras namn, som till exempel Butter.

Animationstekniken verkar nu inte ha några gränser. Det är levande, flygande och dansande figurer i vackra landskap med rik flora. Tempot är hårt drivet och det gäller att hänga med i svängarna. Jag tappade tråden ibland, men barnskaran på pressvisningen verkade engagerade i handlingen, som i och för sig är enkel och, tycker jag, onödigt skruvad. Det är saga och vi vet att det blir hjältar och lyckligt slut. Huvudrollen är Smurfan med dunkelt förflutet. Hon är den svaga och den starka och den kloka, visar det sig. Smurfarna jobbar på, men hon fixar problemet och bli älskad och firad. Filmen har fått kritik för att vara sexistisk, men här är tjejen hjälten. Omvänd sexism, eller hur menar de?

Soundtrack var bland annat ”I´m a Lady”, skriven och fint framförd av Meghan Trainor. Annars dundrar det på i mången decibel av filmmusiken och smällarna. Slutnumret är poppigt och alla smurfarna dansar proffsigt till låten. De svenska rösterna är utmärkta och ger rätt karaktär till figurerna.

Smurffilmerna riktar sig i första hand till barn, men sägs vara för hela familjen. Många av skämten är hämtade ur vuxenvärlden. Jag vet inte hur barn uppfattar smurffilmerna och egentligen borde den målgruppen recensera dem. Det vore intressant att veta vad de uppfattar och roas av. Som vuxen tycker jag att tempot är alltför snabbt och att ljudstyrkan är besvärande hög och att det vimlar av klichéer. Men filmerna är skickligt gjorda och färger och stämningar är lika styvt framförda. Smurfarna är mest kopior av varandra, men några utmärker sig med speciella karaktärsdrag. Nutida filmanimation är filmkonst, som Disney sagolikt lade grunden till.

Men smurffilmerna är många och deras äventyr och typer ganska standardiserade. Humorn och charmen ligger i deras rörelser och attityder, när vi känner igen våra mänskliga drag och beteende.

Det blir tre filmögon av fem.
2017-03 28

Jan-Eje FerlingFörfattare