Den osynlige gästen

Vass samhällskritik förpackad i förutsägbar thriller

Originaltitel: Contraitempo (The Invisible Guest)

Regi och manus: Oriol Paulo

I rollerna: Mario Casas, Ana Wagener, José Coronado m. fl.

Genre: mystik, thriller, brott

Speltid: 106 min.

Ålder: från 15 år

Land: Spanien

Svensk biopremiär: 24 mars 2016

Distributör: Lucky Dogs

Adrián Doria, en ung businessman, hittas medvetslös i samma, inifrån låsta, hotellrum som hans älskarinna Laura ligger mördad i. Redan från början vet vi att han ljuger om det som har hänt före mordet på Laura, för att dölja sitt vänsterprassel för sin fru. Ett fyrverkeri av lögner är snart ett obehagligt faktum.

Adrián befinner sig mitt uppe i karriären, och klättrar snabbt och framgångsrikt inom den finansiella businessen. Han har redan tillräckligt med pengar och sitter på en så pass inflytande position, för att kunna anlita den bästa av de bästa advokaterna, för att bevisa att det inte är han som är sin älskarinnas mördare.

Katt-och-råtta-leken blir mer och mer invecklad, vilket filmmakarna lägger en stor möda på i sitt försök att göra filmen till en nervkittlande thriller. Samtidigt ökar förutsägbarheten ju längre filmen pågår. Men för att vara rättvis – helt tråkigt, trots allt, har man inte.

Det som jag alltid fascineras av, och det som Den osynlige gästen lyfter upp, är just den här besvärliga frågan om vad pengarna och makten som de för med sig, gör med oss människor. Inte bara det att man kan köpa sig fri från ett kallblodigt mord, utan även hur mycket maktlöshet på grund av otillräckligt antal nollor på ett bankkonto, som en vanlig och till synes medelmåttlig människa, kan uthärda.  Men också, och paradoxalt nog, att vi inte är så maktlösa som vi tror, endast på grund av en svagare ekonomisk position än ett finanslejon.

Jag ser hur mycket ambition filmteamet har lagt i strävan att förena både den samhällspolitiska delen och den underhållande thriller-delen. Men jag blir inte riktigt klok på vad filmen egentligen vill förmedla. Den håller inte hela vägen ut som thriller och saknar även ett tillräckligt engagemang och berättarskicklighet i sin samhällskritiska del. Den psykologiska aspekten av en lögnare (bland annat Adrián och Laura) är ganska ytligt uppbyggd och det är ytterligare en aspekt, som gör filmen rätt medioker. Karaktärerna saknar helt enkelt tillräckligt djup, fast jag ger kredit för de engagerade skådespelarinsatserna. Det är inte bara deras professionella skicklighet som gör att man, trots det haltande manuset, vaket följer med i berättelsen. Utan också deras temperament som människor, som gör att filmatmosfären får en extra krydda.

Både Adrián (Mario Casas), Laura (Bárbara Lennie) och advokaten Virginia Goodman (Ana Wagener) bär filmen, och gör den till slut till ett stycke, som även kan lämna efter sig en undrande tanke, om hur mycket vi människor är beredda att offra, för att nå en position i den sociala hierarkin, vars steg är gjorda av pengar. Och hur mycket den till synes maktlöse, kan kämpa för sin rätt till att få en gottgörelse för något så ovärderligt som livet självt.

Det är åtminstone min behållning från den här filmen.

Det blir tre filmögon av fem.
2017-03-21

Smilla Sahlqvist