Skönheten och odjuret

Vansinnigt vacker, tekniskt fulländad, Emma Watson briljerar i en lite sval love story

Originaltitel: Beauty and the Beast

Regi: Bill Condon

Manus: Stephen Chbosky, Evan Spiliotopoulos

I rollerna: Emma Watson, Dan Stevens, Luke Evans m. fl.

Genre: Musikal, familj, fantasi

Speltid: 129 min.

Land: USA

Ålder: från 11 år

Svensk biopremiär: 17 mars 2017

Distributör: Walt Disney Pictures

Inledningsvis kan det vara värt att påpeka att filmen är mer en filmad musikal i stil med ”Phantom of the Opera” och ”Les Miserables” än den tecknade originalfilmen. Och inte undra på det, när Bill Condon, som senast regisserade ”Dreamgirls” (2006), sitter i registolen. Men det hindrar dock inte filmen från att vara svulstigt storslagen, tekniskt fulländad och vansinnigt vacker.

Det är svårt att undvika att dra jämförande paralleller till den tecknade förlagan. Trots sina 25 år på nacken, så är den fortfarande en av Disneys främsta klassiker. Det går framför allt inte att sticka under stol med att detta ÄR en remake. Och de flesta av oss HAR sett historien förut, även om denna version visserligen har några moderna uppdateringar.

Den unga Belle lever i en liten fransk by. Ingen förstår henne, och hennes vilja att läsa, uppfinna och förändra, ses med oblida ögon. När hennes far tillfångatas i ett bortglömt slott i skogen erbjuder hon sig att ta hans plats hos ett bestialiskt odjur.

Trots att man har med skådespelare att göra istället för animerade figurer, upplever jag karaktärerna i denna uppdatering mera som endimensionella pastischer än sina tecknade motsvarigheter. Och jag stör mig på att filmmakarnas försöker vara övertydliga med karaktärerna. Jag känner mig skriven på näsan.

Som publik blir man blir inte rädd för odjuret, som framställs snarare som en tragisk, men snäll figur som morrar och grymtar lite i sitt slott. Alltså mer av en Quasimodo än en ”Fantomen på operan” (1989).

Gaston var i den tecknade förlagan en klart mera komisk figur som utvecklades till att bli en elak jävel. Här känns han redan från början att han inte har helt ärliga avsikter och ondskan ligger och pyr i honom under den självgoda ytan. Övergången till att bli en ondskefull person, som bara vill tjäna sina egna syften, känns oerhört lätt. Och även Luke Evans gör rollen fullkomligt lysande, så saknar jag den komiska framtoningen som gjorde att man mindes den tecknade Gaston.

Men det är svårt inte imponeras av Emma Watsons insats som Belle. Hon har vuxit enormt som skådespelerska sedan den första Harry Potter filmen och gör en Belle som övertygar genom att vara både nyanserad, vacker och handlingskraftig.

En stor eloge dock till skådespelarna som alla sjunger själva. Emma Watson och Ewan McGregor som Lumière är de som stannar kvar bäst i minnet. Och som bonus får vi även en sång av Celine Dion under eftertexterna.

Det är utan tvekan fantastiskt att se den tecknade filmen komma till liv. ”Be our guest” är ett färgsprakande fyrverkeri som med alla slags filmiska tricks översvämmar publiken med kanonader av innovation.

Men mitt i denna virvelvind av teknisk briljans är det märkligt hur lite jag berörs av själva kärlekshistorien mellan Skönheten och Odjuret. Jag minns fortfarande med värme i hjärtat, scenen i den tecknade filmen när de kastade snöbollar på varandra. Emedan här uppstår den största glöden när ”Hermione Granger” upptäcker Odjurets omfattande bibliotek. Antingen har man misslyckats med att få med känslan mitt i all teknisk perfektion, eller så kanske det är jag som har blivit gammal och cynisk?

Fyra filmögon av fem.
2017-03-16

John Haque