Logan – The Wolverine

Hugh Jackman briljant i brutal och hårdhänt action, men bitvis en seg soppa

Originaltitel: Logan

Regi: James Mangold

Manus: Scott Frank, James Mangold m.fl. efter story av James Mangold och David James Kelly

I rollerna: Hugh Jackman, Patrick Stewart, Dafne Keen m. fl.

Genre: Action, drama, Sci-Fi

Speltid: 127 min.

Land: USA

Ålder: från 15 år

Svensk biopremiär: 1 mars 2017

Distributör: 20th Century Fox

Filmerna om Wolverine känns som ett sorgebarn för Marvel och 20th Century Fox. Det är den i särklass populäraste karaktären i X-men sagan, men av olika anledningar har inte hans tidigare två solofilmer riktigt slagit an toner som passat för varken fansen eller kritikerna.

När nu både Hugh Jackman och Patrick Stewart tar farväl av sina karaktärer, som de spelat i 17 år, så blir det en svanesång, ett slags tredje gången gillt att slutligen få till det rätt. Och de lyckas till viss del. Men det räcker inte ända fram.

År 2029 känns det som att mycket har gått dåligt för mänskligheten, även om det inte är någon slags post-apokalyptisk värld. Tekniken och vetenskapen har visserligen avancerat framåt, men för den sakens skull mår inte människorna bättre. Mutanterna håller sakta på att dö ut, då det inte föds några nya. Logan lever som anonym limousinförare och försöker spara ihop pengar till en båt, med vilken han planerar att ta med sig den åldrade Professor X ut på havet, där hans anfall inte kommer att skada någon. Men hans planer korsas av en mystisk liten flicka, Laura, som behöver föras till en trygg plats. Motvilligt inser Logan att han måste föra henne dit.

Det som skiljer denna film från många andra superhjältefilmer är att dramat spelar på en mycket mänskligare nivå. Lite i stil med där ”The Dark Knight Rises” (2012) börjar. Logan är inte längre den osårbare superhjälten. Han är halt och lemmalytt och hans kropp läker inte som tidigare och varje skada lämnar en märkbar skillnad i hans förmågor och kapacitet. Ändå kämpar han på och det finns glimtar, där den gamle Wolverine dyker upp.

Idén är fantastisk och utförandet är poetiskt och vackert. Men det som påtagligt stör mig är, att filmen känns så oerhört långdragen. Att det är mindre actionpackat och ett lägre berättartempo, behöver inte för den sakens skull innebära att filmen ska sakna riktning.  Jag får upplevelsen av att regissören och manusförfattaren James Mangold inte riktigt vet vad det är han vill berätta och det blir istället en lång, lång dags färd mot natt. Trots att det är berömvärt lite dataanimerad action och blodiga actionsekvenser, så kan jag inte låta bli att drömma mig tillbaka till den spektakulära tågsekvensen från föregångaren, ”The Wolverine” (2013). På många sätt påminner ”Logan” mig om Leon (1994), men där den filmen hade en riktning och ett driv, gör storyns planlöshet att ”Logan” bitvis blir en rejält seg soppa.

Hugh Jackman gör en vansinnigt övertygande insats. Han kan sin karaktär utan och innan och den skörhet som han uppvisar gör att publiken känner en stark empati för honom. Han gör Wolverine gammal, ensam och mänsklig. Denne Wolverine är långt ifrån den osårbare hjälte vi har vant oss att se, och som publik hoppas man att han ska bli sitt forna jag igen, men han får också en arvtagare i form av flickan Laura.

Dafne Keen, som spelar Laura, gör sitt bästa för att göra en kombination av Hit-Girl från Kick-Ass (2010) och Matilda i den tidigare nämnda Leon. Det går ypperligt bra, ända fram tills dess att hon öppnar munnen. Då förlorar hon olyckligtvis nog en del av den trovärdighet som hon byggt upp. Inte på grund av hennes brister som skådespelerska, utan pga. av att karaktärens mystik vann på att hon inte talade.

Det är också trevligt att återse Richard E. Grant i en liten roll, som starkt påminner om Matthew Modines forskare i ”Stranger Things” (2016)

Sammanfattningsvis är Logan både brutal och hårdhänt action med lemmar som flyger och blod som sprutar. Samtidigt är filmen också ett mera vuxen och mera realistiskt karaktärsdrama. Det blir därför så vansinnigt synd att den är så utdragen, eftersom man ändå har haft ambitionen att göra en film med tyngd och djup åt karaktärerna.

Tre filmögon av fem.
2017-03-01

John Haque