Denize och Filip väntar sitt första barn. Allt är förberett in i minsta detalj. Alla, även anhöriga och vänner, är förväntansfulla. Så händer det obegripliga och ohyggliga. Hjärtat på dottern Inez slutar att slå och hon föds död. Förlusten är ofattbar och ingen har tröst att ge eller att få. Paret försöker stödja varandra, men ytterst står var och en av fem ensam med sina frågor och sin smärta. Det gör ont att se Denize, när hon på sjukhuset efteråt, hör barn gråta och måste hålla för öronen för att stå ut.
Denize egen dödsångest vaknar och hon söker hjälp för det. Filip är rastlös och jobbar av sig smärtan, så gott det går. Men de hittar ändå tillbaka till livet, till varandra och vardagen igen. De går med i stödgrupp för sörjande föräldrar. De ordnar begravningsplats och köper en vacker gravsten för Inez med en vit stenduva. En nyckelpiga krypa omkring på gravstenen och verkar inte vilja flyga iväg. Vackert! Paret beslutar sig för att flytta och köper en hundvalp. Så händer undret och livet kan le emot dem igen.
Karin Ekberg är född 1979 i Stockholm och är utbildad bland annat vid Stockholms dramatiska högskola och är dokumentärfilmare och konstnär med bakgrund i fotografi och journalistik. År 2013 långfilmsdebuterade Karin med ”Att skiljas”, som var invigningsfilm på Tempo dokumentärfestival 2014, och handlade om Karins föräldrars skilsmässa efter 38 års äktenskap. Filmen belönades med bland annat “Bästa nordiska dokumentärfilm” vid norska festivalen Nordic Docs och visades även på SVT. Karin har också producerat kortfilmen ”Skärvor”, som hade premiär på Göteborgs filmfestival 2014 och tog hem flera priser på Stockmotion filmfestival.
Filmen ”Efter Inez” kan tyckas väl privat, men handlar egentligen om allas våra frågor inför döden och livet och hur man överlever svåra förluster. Filmen är delvis smärtsam att se. Man känner sig maktlös inför de unga parets förtvivlan och saknad. Men lika mycket gläds man, när paret hittar vägar till att gå vidare och finna nya glädjeämnen. Det ger hopp och tröst till oss andra.
Det går egentligen inte att recensera så personliga upplevelser som dokumentären skildrar. Men man ser, att Karin Ekberg har filmkunskap och fackmannamässigt behärskar verktygen att berätta med sina bilder, så man känner sig delaktig av det som händer. Hon spelar inte på känslor, utan visar oförställt och utan beräkning smärtan och sorgen, här och nu.
Det är generöst av Denize och Filip, att så öppet och osminkat vilja berätta om sig själva och sin sorgeresa efter dottern Inez död och även hur de hittar lösningar och mening igen.
Jag är tacksam till dem och till Karin Ekberg, som låtit oss dokumentärt ta del av intim skildring av ett pars djupt privata frågor inför livets gåtor, men också hur livet ändå har en egen kraft att kunna hela och läka, även det oförklarligt svåra.
Filmens samproducenter är SVT, Filmregion Stockholm Mälardalen och Film Skåne.
Filmen får fyra filmögon av fem.
2017-02-28
