Split

Lite spännande kvasipsykologisk thriller med skräckkomponenter som saknar kvalité i främst manus och regi

Regi och manus: M. Night Shyamalan

I rollerna: Anya Taylor-Joy, James McAvoy, Haley Richardson, Jessica Sula m.fl.

Genre: Skräck, thriller

Speltid: 117 min.

Ålder: från 15 år

Svensk biopremiär: 20 januari 2017

Distributör: UIP

Kevin (James McAvoy) är en begåvad, ung man som lider av dissociativ identitetstörning och har enligt sin psykiater Dr. Fletcher (Betty Buckley) 23 olika personligheter. Ännu en ligger djupt begravd i Kevin och som riskerar att materialiseras och ta över de övriga. Han kidnappar tre tonårsflickor vid en parkeringsplats och spärrar in dem i en källare. Flickorna får möta flera av Kevins olika personligheter, som har olika namn. Tjejerna tvingas kämpa för sin överlevnad och för att kunna ta sig ut. Smartast är flickan Casey (Anya Taylor-Joy) som försöker svara på Kevins olika personligheter för att bli fri. Kevin kämpar också för att inte kollapsa när väggarna mellan hans olika personer börjar ge vika.

Regissören och författaren M. Night Shyamalans internationella erkännande var ”The Sixth Sense” från 1999 och för vilken hans nominerades till Oscars 2000 för bästa regi och bästa manus och även till Golden Globe samma år för bästa manus och bästa film. Han är känd för filmer med skräck och övernaturliga inslag och handlingar. Filmer som ”Unbreakable” från 2000 med Bruce Willlis och ”Signs” från 2002, ”The Village” från 2004 samt skräckfilmen ”The Visit” från 2015 har sådana teman. Med ”Split” fortsätter han att vilja fånga sin publik när han gräver i en ung mans splittrade psyke.

Vi hintas om orsaken till Kevins förvrängda sinne, men skräckdramat tar över och vi dras med i händelserna för att inte fundera för mycket. M. Night Shyamalans guidar oss ojämnt genom berättelsen och lyckas skrämma oss lite och driver dramat framåt mot sin upplösning. Kevins komplexa rollkaraktärer gestaltas med blandade resultat av James McAvoy. Typerna är egentligen vitt skilda, men skiljer sig inte speciellt mycket från varandra i McAvoys gestaltningar. Som 9-åring försöker han läspa och tala barnspråk, vilket görs genant dåligt. Hans roller som den fjollige modetecknaren och den ampra damen i höga klackar känns amatörmässigt spelade.

Övriga aktörer gör sina ganska givna, okomplicerade roller bra. Bästa är Anya Taylor-Joy som med egen strategi försöker få kontakt med Kevin och påverka honom. I inslag från hennes barndom ska man förstå, att hon har utsatts för övergrepp av en äldre släktning och skadats av det och tvingats bygga en överlevnadsstrategi. Men det övertygar inte, utan blir platt och stereotypt.

I Kevins terapisessioner med sin läkare Dr. Fletcher anar vi att Kevins barndomsupplevelser kan förklara hans problem i vuxen ålder. De onödigt utdragna terapisamtalen känns kvasiintellektuella och läkarens behandling oklar och saknar linje. I ett inslag inför ett seminarium påstår hon, att ”vissa personers lidande öppnar inre porter till det övernaturliga”. Men hon tappar kontrollen över sin patient och tvingas fly när Kevin fångar in henne och hans sjukdom får fritt utlopp. Betty Buckley gör en vimsig och pladdrig Dr. Fletcher och övertygar inte som proffs i sitt gebit.

På 50-talet såg jag ”Evas tre ansikten” från 1957 med Joanne Woodward i rollen som den personlighetstörda Eva, som hon vann en Oscar för 1958. Eva försökte hantera sina trauman genom att växla mellan två diametralt olika personligheter. När hon började tillfriskna i terapin, träder en tredje personlighet fram, som är den mest sympatiske och som blir den bestående karaktären. Filmen var i s/v, jag var 13 år och blev fascinerad och tyckte för min ålder att den var välgjord och gripande och därför minns den väl.

”Split” kan mera kallas för psykologisk thriller än en traditionell skräckfilm, som bara vill skrämmas. De obehagliga överraskningarna finns där och det är spännande, men man irriteras samtidigt av hur tafatta de tre tjejerna till lipsillar är liksom även läkaren. Mycket stön och flås och gråt och för lite verkstad.

Manus är tunt och valet av en person med splittrat psyke som huvudkaraktär blir bara en ursäkt för att fylla på med skräckeffekter i vanlig stil. Historien försöker beskriva orsak och verkan av själsliga trauman, att barn/ungdomar som störs i sin utveckling av chockartade upplevelser kan bli farliga som vuxna i sina relationer. Det är tänkt att väcka empati, men det är för ytligt beskrivet. Det känns inte alls ursäktande för deras senare våldshandlingar när de i sin psykiska smärta okontrollerat och tvångsmässigt begår övergrepp på andra för att tillfälligt lätta trycket på sina inre spänningar.

I ens lättnad i slutet, efter att det onda fått stryk och det goda delvis överlevt, så sitter plötsligt och oväntat Bruce Willis i cameoroll och ler underfundigt i några sekunder utan någon anknytning till filmens story.

Tempot är ojämnt och vissa sekvenser onödigt utdragna som till exempel terapisamtalen. Ljud och musik fyller antagligen sina funktioner bra eftersom man inte minns något av dem. Filmfotot av Mike Gioulakis känns lite platt och kunde gjorts med mera mystik och suggestivt djup i bilderna.

”Split” får två av fem filmögon.
2017-01-11

Jan-Eje FerlingFörfattare