Assassin´s Creed

Medioker och oengagerad data-spels adaption

Regi: Justin Kurzel

Manus: Michael Lesslie, Adam Cooper, Bill Collage. Baserat på videospels serier.

I rollerna: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Jeremy Irons m.fl.

Genre: Action, äventyr, fantasi

Speltid: 115 min.

Ålder: från 15 år

Land: USA

Svensk biopremiär: 11 januari 2017

Distributör: 20th Century Fox

Cal Lynch (Michael Fassbender) ska avrättas för mord. 30 år tidigare bevittnade han hur hans far mördade hans mor, vilket ledde honom in i ett liv av våld och brott. Dock, så är hans avrättning fingerad och han vaknar upp i företaget Abstergos anläggning i Madrid. Här möter han Alan Rikkin (Jeremy Irons) och dennes dotter Sofia (Marion Cotillard) vilka vill få access till en av Cals förfäders minne. Genom att koppla upp honom i en maskin kallad Animus kan de återuppleva och utforska sedan länge döda människors minnen. I detta fall

Assassinen Aguilar de Nehra (Fassbender igen) vilken är den siste person som haft hand om artefakten Edens äpple. Sofia och Alan Rikkin är nämligen på jakt efter denna relik, vilken ska kunna utrota de våldsamma tendenserna i människan. Ju längre Cal dras in i sin förfaders värld ju mer börjar han dock tvivla på sina nya uppdragsgivares agendor.

Om ovanstående sammanfattning känns luddig så är det för att hela filmen känns minst lika luddig. Det är delvis en rätt förvirrande film och den största förvirringen är nog att så pass tunga namn i ensemblen inte nämnvärt har lyckas utveckla sina roller. Bäst klarar sig Marion Cotillard som lyckas leverera de mest högtravande repliker med någorlunda övertygelse. Fassbender går mest runt och grymtar, förutom när vi tas tillbaka till 1400-talets Spanien, då han istället grymtar på bruten spanska och tar livet av elaka spanjorer. När vi ändå nämner Spanien, så är det överraskningsvis dessa återblickar som är filmens svagare del, vilket känns aningen ironiskt, då dessa är videospelens (vilka filmen bygger på) mest underhållande moment.

Här bevittnar vi ett mörkt och rökindränkt Spanien. Dessa visuella val kan givetvis vara något som regissören Justin Kuntz använt sig av för att förstärka, att det just är ett minne vi ser. Men det är både irriterande och känns orealistiskt. Dessutom är klippningen under dessa sekvenser under all kritik. Plötsligt har karaktärerna vapen, som man inte sett dem plocka upp och i nästa sekund är de på toppen av en katedral till att därefter befinna sig på gården nedanför. Det är hopplöst överproducerat och fyllt med konstiga kameraplaceringar.

Filmen funkar bättre när den går tillbaka till nutiden. Då Cal kopplas upp i Animus, så visas några riktigt snygga övergångar mellan 2016 och 1492. Ett plus också för att det talas spanska i Spanien och för att Jed Kurzels (regissörens bror) musik är både tung och engagerande. Detta räddar dock inte ”Assassin’s Creed” från att vara en högst medioker film. Det förekom stora hål i handlingen och den är både ologisk och oengagerad. Som åskådare lämnas man med en myriad frågor, som man egentligen inte känner behövs besvaras, exempelvis genom en uppföljare.

Två filmögon av fem, då filmen inte är bra nog att få godkänt men ändå inte är en total kalkon.
2017-01-11

Robert “Redec” LindbergFilmvetare, Filmrecensent