Julieta

Vackra ytor skymmer dramat som vunnit på att berättats med mera alldagliga figurer i enklare miljöer

Regi: Pedro Almodóvar

Manus: Pedro Almodóvar, Alice Munro

I rollerna: Adriana Ugarte, Rossy de Palma, Michelle Jenner, Inma Cuesta m.fl.

Genre: Drama, romantik

Speltid: 99 min.

Land: Spanien

Ålder: från 11 år

Svensk biopremiär: 21 oktober 2016

Distributör: Studio S Entertainment

Pedro Almodóvar föddes 1949 och sändes som 8-åring till Cáceres för att studera till präst, men den lokala biografens utbud inspirerade honom och Almodóvar flyttade till Madrid som 19-åring för att studera film. Hans första långfilm var ”Pepi, Luci, Bom y otras chicas del montón” från 1980 och han slog 1988 internationellt igenom med ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott”. Sedan dess är han Spaniens mest kände och framgångsrikaste filmskapare. Almodóvar gör ofta filmer med och om kvinnor, som han anser bättre uttrycker olika känslostämningar. Han vann Oscars både 1999 för ”Allt om min mamma” och 2003 för bästa manus i ”Tala med henne”.

Almodóvar har  varit mycket produktiv med långfilmer, kortfilmer och som manusförfattare. Julieta är hans 20:e långfilm och är baserad på ännu en novell av Alice Munro, som fick Nobelpris i litteratur 2013. Julieta en i raden med starka kvinnoporträtt och handlar om Julieta Acros (Emma Suarez), en medelålders kvinna, lärare i klassisk filosofi och som bor i Madrid med sin pojkvän författaren Lorenzo. 10 år tidigare övergav Julietas dotter Antia (Adriana Ugarte) sin mamma och ville sedan inte höra av sig, vilket förorsakar Julieta en djup depression, och hon inser hur lite hon faktiskt vet om sin dotter-

När Julieta och Lorenzo står i begrepp att flytta till Portugal, stöter hon helt apropå dotterns väninna Bea (Michelle Jenner) på stan. Av Bea får hon veta, att Antia är gift, bor i Schweitz och har tre barn. Påminnelsen om sin förlorade dotter väcker starka känslor och Julieta bestämmer sig för att inte flytta och gör slut med Lorenzo. I stället ägnar hos sig åt att skriva ner allt som hänt under åren och riktar orden till dottern Antia. Här tvingas hon också att möta förträngda känslor, sanningen om sin relation till maken fiskaren Xoan, som är Antias pappa, och som drunknade i havet i en storm. Julieta är ett intressant familjedrama och relationsdrama, med kvinnorna i centrum.

Man vi vet för lite om Julietas egen uppväxt och hennes tidigare erfarenheter. Hon besöker visserligen sin dementa mamma och träffar sin glade, pilske pappa, som är gårdsägare och har tjänsteflickan till sin vän och älskarinna, någon som Julieta har svårt att ta till sig.

Filmstjärnorna Adriana Ugarte och Emma Suárez gör huvudrollen Julieta under olika åldrar. Alla kvinnorna, utan makens hushållerska, är vackra som fotomodeller. Det är läckert att se, men samtidigt står skönheten i vägen för övertygande gestaltning av rollkaraktärerna. En egen reflektion. Men alla, utan undantag, tecknar ändå väl sina rollfigurer under Almodóvars säkra regi. Männen är  viktiga för Julieta och egentligen för filmen. De ger henne passion, vänskap och tillhörighet, men samtidigt överger hon dem eller visar kyla, när det passar henne. Men i huvudsak handlar filmen om relationen mor och dotter och hur komplex och känslostark den kan vara, och svår, eftersom den har generationsklyftor och vänskap som aldrig kan bli på egna villkor.

Dottern Anitas berättelse förtjänar en egen film, som skulle fylla i det som saknas om hennes inre turbulenta känsloliv och beslut. Vissa inslag i filmen känns lite pålagda för att höja dramatiken, som en kronhjort som springer kapp med tåget, som Julieta färdas med, och den kontaktsökande äldre mannen, som kastar sig framför tåget. Även om händelserna förstärker mötet mellan Xion och Julieta, så känns de onödiga för sammanhanget. Tidshoppen känns också krångliga och handlingen hade vunnit på att berättas i tidsföljd.

Det är en vacker, men kanske ofullständig historia som Almodóvar lägger fram. Inga karaktärer får riktigt landa i berättelserna, utan blir mera som staffage till huvudkaraktärerna, som vi inte heller blir riktigt bekanta med. Upplägget är som en veckotidningshistoria med vackra personer, vackra hus, vackert inredda och välklädda aktörer. Till och med fiskaren bor i en vacker villa i klassisk stil med tjänstefolk och havsutsikt. Men alla är olyckliga som i en melodram och som väntar på en happy end. Sådana här påståenden gör säkert att svenska filmsocieteten sätter premiärchampagnen i halsen, eftersom Almodóvar är deras filmikon. Men jag hinner inte känna djupare sympati för filmfigurerna, därför att  skönheten och scenografin hela tiden tar över dramat som förändras och byggs upp.

Almodóvar sägs förlägga sin dramatik under ytan och att de vi ser egentligen rymmer ett större drama som driver personerna. Men det blir ändå ganska platt, en vacker berättelse om kvinnor och deras relationer till varandra och till deras män. Dramat kan bitvis kännas banalt och förmår inte lyfta från biodukens utsökta färger och sköna bilder.

Filmen nominerades till Guldpalmen i Cannes 2016.

Det blir ändå tre filmögon av fem för aktörernas insatser och för allvaret och varsamheten som Almodóvar ändå visar för sitt drama och för rollfigurerna där.
2016-10-17

Jan-Eje FerlingFörfattare