Dagen efter denna

Isabelle Huppert och Mia Hansen-Løves regi och manus övertygar och ger filmen klass och kvalitet

Originaltitel: L’avenir (Things to come)

Regi och manus: Mia Hansen-

I rollerna: Isabelle Huppert, André Marcon, Roman Kolinka

Genre: Drama

Speltid: 102 min.

Svensk biopremiär: 28 oktober 2016

Distributör: NonStop Entertainment

Filosofiläraren Nathalie (Isabelle Huppert) lever ett stabilt familjeliv i Paris, med två vuxna barn och gift sedan 25 år. Hon är engagerad i sitt arbete och livet i och kring skolan. Hennes make Heinz (André Marcon) är också lärare, trist och verkar äldre och erkänner en dag, att han har en älskarinna och ska flytta ihop med henne. Nathalie blir chockad och arg och samtidigt måste hon ta hand om sin gamla sjuka mor (Edith Scob), en före detta vacker fotomodell, som nu är krävande och blir allt sämre. När maken flyttat och modern dött känner sig Nathalie först förvirrad. Hon söker sig till en före detta elev och hans vänner för att återuppleva sin ungdoms drömmar. Så kommer tankarna kring ensamheten och vad hon ska och vill gör med den.

Mia Hansen-Løve föddes 1981 i Paris och hennes föräldrar var båda lärare i filosofi. I tonåren började hon intressera sig för film, först som aktör. 2001 började hon på konservatoriet i Paris för filmkonst. Hon började göra egna filmer och vann juryns pris i Cannes 2009 för sin film Le pére de mes enfants (Father of My Children) och 2016 vann hon Silverbjörnen i Berlin som bästa regissör för L’avenir (Dagen efter denna).

Isabelle Huppert är en av Frankrikes största skådespelare och vann pris i Cannes som bästa skådespelare i La pianiste (Pianisten) och även 1978 för Violette Nöóziére (Violette). Som Nathalie utstrålar hon ingen värme. Hon tar ansvar men verkar inte passionerat älska vare sig någon eller något, i varje fall inte utåt.

Filmen Dagen efter denna handlar om åren då Nathalies liv förändras med skilsmässan och moderns död. Moderns katt Pandora blir hennes följeslagare tills hon är redo att ge bort den. Det händer annars inte så mycket i filmen a la Hollywood och man får vänta förgäves på stor dramatik och stora känslor. Det är mera subtila skeenden och filosofiska diskussioner och samtal som också blir en slags vägledning och kanske tröst för henne när tillvaron förändras. Ämnet ger stadga åt hennes liv och kunskapen trygghet.

Filmfotot av Pierre Jansen målar vackert den franska landsbygden med sina gamla stenhus och panoramor, ändå inte insmickrande. Paris ser ut som vilket storstad som helst, där Nathalie bor och verkar. Det kommer fina och passande musikinslag som överraskar och uttrycker samtidigt känslor under ytan. Lieder Auf Dem Wasser Zu Singen av Schubert, Deep Peace med Donovan och Unchained Melody med The Fleetwoods och My Daddy med Woody Gutherie.

Isabelle Huppert sägs göra sitt livs roll här och hon imponerar med sin starka närvaro och säkerhet. Rastlös och överaktiv verkar hon hålla förtvivlan stången. Övriga biroller faller väl in men ingen utmärker sig och det behövs inte heller.

Filmen har ingen egentlig början eller slut med däremellan händelser som förändrar karaktärernas liv . Kanske kan man säga, att Nathalies accept av sin livssituation och upptäckten av värdet av friheten som hon omedvetet saknat, blir ett slags tillfredsställande slut. Det är en vuxenfilm och tycker man om franska filmer med analyserande, filosofiska samtal, människor i kris utan stora gester och i realistiska miljöer, utan grå vardag, så är filmen givande.

Filmen får fyra filmögon av fem, främst för Isabelle Hupperts prestation.
2016-09-15

Jan-Eje FerlingFörfattare