Den blå filmen

Binoche briljant i poetiskt, vackert och musikaliskt mästerverk om sorg och tröst

Originaltitel: Trois couleurs

Regissör: Krzysztof Kieślowski

Manus: Krzysztof Kieślowski, Krzysztof Piesiewicz

Medverkande: Juliette Binoche, Benoît Régent, Florence Pernel, Charlotte Véry

Genre: Drama, musik, mystik

Utgivningsår: 1993

Speltid: 98 min.

Språk: Franska, polska, rumänska

Svensk nypremiär: 26 augusti 2016

Distributör: NonStop Entertainment

Krzysztof Kieslowski är född i Warszawa 1941 och är utbildad på filmskolan i Lodz. Han anses vara en av Europas mest inflytelserika regissörer. Hans filmer och bilder används även i dag på filmskolor.

Det är 20 år sedan han dog (96)  och i våras presenterades i Cannes nyrestaurerade kopior av de tre filmerna med färgerna blå, vit och röd. Den 26 augusti 2016  är nypremiär  på Den Blå filmen – den första i trilogin och de övriga två kommer under hösten. (1993  visades de i Sverige). Serien anknyter till den franska flaggan – Trikoloren. Blått, vitt och rött  står för frihet, jämlikhet och broderskap, enligt ideal från franska revolutionen.

Trois Coleurs  Bleu utspelas i Paris.(Tilldelades Guldlejonpriset i Venedig 1993). I de första scenerna får vi bevittna en trafikolycka som slutar i en fruktansvärd krasch mot ett träd. Julie (Juliette Binoche) överlever men både hennes man och dotter omkommer. Därmed blir hon ”fri” enligt ordets egentliga betydelse. I sin nya ofrivilliga frihet säljer hon familjens hus, kastar alla tillhörigheter och eldar upp minnessaker förutom några blå lampkristaller. Men sitt öde och sin framtid styr man inte själv tycks regissören tillika manusförfattaren Kieslowski mena med Julie som exempel. Tiden avgör hur det ska gå. Helt andra kriterier gäller för framtiden. Kieslowski är varken religiös eller särskilt optimistisk utan menar att vad som helst kan hända, det är bara att acceptera.

Vi ser världen i Julies ansikte och under bilkraschen får tom  hennes ögonlins  bli kameraobjektiv. Fotot är förunderligt vackert och närbilder av detaljer och föremål blir viktiga. Blått verkar vara något slags filter ibland i kameran och blå är ofta miljöerna som Julie vistas i t.ex. simbassängen. Men framför allt är det Julies vackra men känsliga anlete som får vara fond för skeenden. Först i slutscenen kan hon visa riktig sorg och gråta.

Musiken spelar en avgörande roll för och i filmen. Julies man i filmen, den världsberömde kompositören, höll på att avsluta en symfoni för att inspirera det nya Europa i en öppningsceremoni.  Fragment av symfonin väller då och då ut i sjok under Julies minnessekvenser, stor och pompös både i bild och ljud. Hon vill också avsluta och frigöra sig från musiken och det ofärdiga verket och kastar därför  partituret i i soporna.  Ljudet av symfoniorkestern i  bakgrunden ”kvävs” av sopmaskinens malande käftar som vi ser i bild.  Julie blir så småningom  ombedd att  tillsammans med makens f.d. kompositörskollega  försöka återskapa symfonin, speciellt krångligt med tanke på det ofullbordade slutet. Syftet var och är att för Europas återförening ge  inspiration och hopp med  ett stycke grandios musik och det är svårt att tacka nej till detta.

Som åskådare riktigt känner man Julies ansträngningar att placera noter på linjerna samtidigt som man hör man hur sekvenserna låter. Stämmorna ljuder och musiken harmonierar eller låter direkt  oskön. Jag tyckte mig uppfatta några rader från en imaginär kör som sjunger en text ur bibelns 1 Korinthierbrevet 13 och som slutar ”Men störst av allt är kärleken”.  Har kanske Julie skrivit hela original- symfonin som tillskrivs maken i filmen eller bara slutet av den? Hur mycket är f.d. musikkollegan inblandad, han som nu  blir Julies älskare? Svårt att hålla isär när både nottecken och relationer blandas. Har hon kommit eller kommer över sorgen, makens svek, förlåter och ser hoppfullt på framtiden? Det kan man bara gissa.

Zbigniew Preisner har  gjort musiken till flera av K:s filmer. Den är väldigt dynamisk och vital del av handlingen och rörelsen framåt. En lustig detalj är att filmmusiken sägs vara komponerad av den fiktive upphovsmannen Van den Budenmayer i Holland under 1700-talet. Jag fick lite vibrationer av Beethovens 9:e symfoni, ”Alle Menschen werden Brüder”, som idag kallas det nya Europas ”signaturmelodi”. En gatumusikant spelar delar av den opublicerade symfonin på flöjt under några mystiska sekvenser. Musiken är fascinerande, viktig för rytmen och samtidigt förbryllande.

Kieslowski verkar också mena att man måste undersöka de stora ordens betydelse, alltså ideal och liknande och försöka förstå vad de står för. Eller kanske fylla dem med ett eget innehåll. Jag hoppas att Julie lyckas med sitt nya liv, andra förutsättningar och en annorlunda  frihet. Juliette Binoche  som spelar Julia säger att detta är den film som hon är mest stolt över under sin 30-åriga karriär.

Jag ser fram mot den vita och röda filmen. De lär utspelas på andra platser än i  Frankrike. Gemensam nämnare ska bli intressant att  se om det finns någon- Den blå filmen har varit i mina tankar  ett par dygn.

Jag ger filmen tre filmögon av fem.
2016-08-11

Ove Andersson