Under sanden

En trovärdig och mörk berättelse från efterkrigstidens Danmark

Originaltitel: Under sandet

Regi och manus: Martin Zandvliet

I rollerna: Roland Møller, Mikkel Boe Følsgaard, Laura Bro m.fl.

Genre: Drama, krig, historia

Speltid: 100 min.

Land: Danmark/Tyskland

Svensk biopremiär: 15 april 2016

Distributör: Studio S Entertainment

Filmen ”Under sanden” är, enligt uppgift, inspirerad av boken ”Under tvang” från 1998, av den danske historikern och juristen Helge Hagemann. Den skildrar  danskarnas sätt att behandla de tyska krigsfångar som röjde landminsfälten efter andra världskriget, vilket jämförs med nazimetoder.

På Jyllands västkust fanns Europas största minfält, som tyska ockupationsmakten lämnade efter sig. Cirka två miljoner landminor grävdes ned i den jylländska sanden åren 1940-45, och ända tills idag finns det misstankar om att det kan finnas cirka tio tusen landminor kvar. Det är osäkert om hur farliga de kan vara. Som kuriosum kan nämnas, att en tysk turist hittade en gammal landmina i Skallingenområdet på Jylland, så sent som i augusti 2013.

Hagemann är en av de få danska historiker som i sin bok har dokumenterat de omänskliga förhållanden, som de cirka två tusen tyska krigsfångar, som danskarna använde som minröjare, utsattes för. De flesta av tyskarna var bara unga pojkar. Mer än hälften dog under minröjningsarbetet, eftersom de var för lite eller inte alls utbildade till uppgiften.

”Vi har tagit över Hitlers herre- och slavfolksteorier …  och tänker även att det är länder och inte i människor som för krigen.”, skrev författaren och formgivaren Poul Henningsen, 1947.

”Under Sanden” skulle kunna blivit en dokumentär, som berättar historien om fjorton unga tyska soldater, som överlämnas av den allierade makten till danskt kommando. I ”Under sanden” är sergeanten Carl Rasmussen (Roland Møller) soldaternas befälhavare. Med sina bara händer ska de unga, av kriget slitna killarna, i tre månaders tid, från maj till augusti 1945, liggandes på sanden lokalisera minorna och sedan manuellt desarmera dem.  De får löfte om att få åka hem efter att ha röjt sjuttiotvåtusen landminor från ett kustområde. Åtta minor per timme, från morgon till kväll, sju dagar i veckan.

I filmen räknas pojkarna inte som människor, eftersom de ”bara är tyskar” som ska klara av uppgiften och deras död spelar inte någon roll. Men ändå händer det, att de också börjar bli sedda som levande och kännande människor och inte som ärkefiender, som ska utsättas för hat- och hämndaktioner.

Att producera filmer om andra världskriget kan vara ett sätt, att försöka uttrycka och även läka kvarvarande sår efter infernots slut. ”Under Sanden” är värd uppmärksamhet.  Filmfotot av Camilla Hjelm sker med stadig kamera under relativt långa sekvenser och henens bilder förstärker upplevelsen av de unga männens lidande liksom spänningen i dramat. Det mardrömslika minfältet, omringat med taggtrådar, mänskligt lidande och grymhet kontrasteras starkt av landskapet med de gyllengula sanddynorna i strålande sol och med mjuka havsvågor mot stranden.

Skådespelarna övertygar i sina rollkaraktärer; både i huvudroller och i biroller.  De unga männen uttrycker sina rädslor och hemlängtan och att få leva ett normalt liv. Alla spelar med inlevelse men utan överspel, vilket är berömvärt eftersom de flesta inte har någon större skådespelarerfarenhet.

Filmen är en stark upplevelse med ett starkt manus, förstärkt av en enkel men samtidigt imponerande scenografi.  Jag är inte ensam, om att fälla tårar. En ung man vid sidan om mig som lämnar salongen har också svårt att dölja sina tårar, då han möter min blick.

”Under Sanden” griper med andra ord tag i en, vilket säkert också är avsikten. Filmen handlar om hämnd, som i sak inte leder till något annat, än att hålla konflikter vid liv. Den kunde ha stannat vid att bli en känslosam, tragisk historia, men lyfter med nästan dokumentär saklighet fram frågor om moral och empati och att hämnd är verkningslöst i att försöka frigöra sig från lidande och bitterhet. Myten om att ont ska med ont fördrivas sågas och andra delen av filmen visar i stället på att medkänsla och förlåtelse förmodligen är de enda sätten att gå vidare. Filmen är tragisk, men egentligen inte deprimerande. Den ger också hopp om möjligheten att tänka om och att kunna ändra förhållningsätt till historiens kanske mörkaste och grymmaste krig.

”Under Sanden” fick premiär på danska biografer den 3 december 2015 och sålde fram till den 7 december 32.000 biografbilletter inklusive förvisningar. Den blev sedd av flera personer än Spectre och The Hunger Games Mockingjay- Del 2, båda från 2015. Den har vunnit flera danska och även internationella priser och utmärkelser bland annat för bästa nordiska film och för scenografi vid Göteborg Film Festival 2016.

Filmen har, liksom boken av Helge Hagemann, väckt olika starka reaktioner i Danmark och vittnar om att en del ännu bär på sår och hämndkänslor, även 70 år efter andra världskrigets slut.

Filmen får fyra filmögon.
2016-04-11

Smilla Sahlqvist