Bajsfilmen – Dolores och Gunellens värld

Svagt visuellt, men ömsint och naturligt om tabubelagda ämnen

Regi: Linda Hambäck

Manus: Jan Vierth, Anders Sparring, fritt efter Pernilla Stalfelts böcker

Röster: Mia Skäringer, Klara Zimmergren, Rickard Wolff

Genre: Barnfilm, animerad

Speltid: 44 min.

Musik: Martin Östergren

Svensk biopremiär: 12 februari 2016

Distributör: Folkets Bio

Pernilla Stalfelts pedagogiska barnböcker berör ämnen som inte är enkla att prata om, tabubelagda i vårt samhälle som bajs, rädsla, våld, död, kärlek och även hår.  Böckerna gav ingivelse till ”Bajsfilmen” vilken jag huvudsakligen ser som en inspiration till att på ett enkelt och naturligt sätt att prata om ”kontroversiella ämnen”.

I barnens ögon är bajs, död, kärlek och hår helt naturliga och oftast bemötta med nyfikenhet snarare än med skam. Däremot är de ämnen inte lika självklart enkela att prata om för oss, vuxna. Filmen är en fin historia , där alla sex teman vävs  naturligt in i varandra.

Gunnelen (röst Mia Skäringer) och Dolores (röst Klara Zimmerman) är vänner som lever tillsammans. Deras liv är en kuliss för berättelsen om det vardagliga som möter oss och som vi oundvikligen måste möta. Utan att skämmas får vi i sak veta något om bajsandet och bajs.  Vi får också ta upp ämnet kärlek och dess mörka kusin, svartsjukan. Vi får inblick i hur våld kan uppstå och hur vi kan prata med varandra istället för att slåss och vara brutala. Att vi alla lever, dör och begravs, både människor och djur, berättas mjukt, berörande utan att vare sig dramatisera eller negligera ämnet. Dolores tar sig an Gunnelens vilda, långa hår och till sist besöker vi den inre skräckens land med spöken och varulvar.

Det andas respekt, ömhet, humor och en fantastisk naturlighet genom hela berättelsen om dessa omtvistade ämnen. Den vackra musiken och sångerna av Martin Östergren samt Richard Wolf djupa berättarröst är helt perfekt valda och förtjänar en stor applåd.

Bilderna, teckningarna och scenografin med hus, trädgårdar, bil etc. är enkla och trevliga i både färg och form. Däremot undrade jag genom hela filmen, varför de tecknade människorna och djuren var så groteska.  Tunna, formlösa ben, kinder med illröda fläckar, baby med ojämna pinnar till tänder i munnen och raka, glesa sträck som hår på ett prickigt huvud. Hunden har ett kraftigt överbett och de vuxna människornas ansikten är fula.

Bilderna av djur och människor blev till karikatyrer och tillförde ingen estetisk upplevelse till filmen. Kanske var tanken att ge sken av barnteckningar. Men kontrasten mellan de fint tecknade husen och trädgårdarna, den söta bilen med färgglada blommor på sidorna och karikatyrerna av människor och djur, stod  tyvärr i vägen för intresset för de viktiga ämnen som filmen berättar så ömsint om.

Kvinnorösterna till Gunnelens och Dolores figurer lät alldeles för vuxna och pretentiösa i mina öron. De passade heller inte åldersmässigt till de tecknade huvudkaraktärerna.

Mina besvikelser sänkte betyget på den annars välbehövliga filmen, som i sak kan inspirera vuxna och vara ett roligt lärande för barn.
2015-12-08

 

Smilla Sahlqvist