Recension: Taxi Teheran

Passagerares berättelser för taxichauffören om mod och förtryck i Iran
eye4
Regi och manus: Jafar Panahi
Skådespelare: Jafar Panahi, Nasrin Sotoudeh mfl
Genre: Komedi/Drama
Klippning: Jafar Panahi
Längd: 82 minuter
Land och år: Iran, 2015
Distribution: Folkets Bio
Svensk premiär: 27 november 2015

Den iranske regissören Jafar Panahis nya film ”Taxi Teheran” är en fiktiv dokumentärfilm som utspelar sig i en rullande taxi med regissören själv som chaufför. Dokumentärkänslan förmedlas med hjälp av tre dolda kameror, som registrerar Teherans skiftande gatuliv och de fiktiva passagerare som kliver i och ur hans taxibil och berättar om sina liv. Från förarsätet sköter Panahi förutom filmens regi, ljudupptagningen och kameraarbetet, samtidigt som han kör och är huvudrollsinnehavare.

När filmen spelades in 2014 har Jafar Panahi befriats från en lång husarrest, men är fortfarande belagd med yrkesförbud på obestämd tid. Något som inte stoppar honom från att än en gång berätta om läget i landet. Hans tidigare förbjudna filmer ”Cirkeln” (2000), ”Rött Guld” (2003), ”Kvinnor offside” (2006) samt den genom en lucka i lagen tillåtna ”This is not a film” (2011) handlar alla om hur religiöst förtryck och dubbelmoral begränsar handlingsutrymmet för Irans innevånare, inte minst för kvinnorna, men också för kämpande filmregissörer som han själv. Fiffel och oegentligheter människor emellan uppstår som en följd av förtrycket.

Även i Taxi Teheran återkommer Panahi till detta tema. Med ett milt och överseende leende låter han passagerarna berätta sina motsägelsefyllda och ibland absurda historier. Vi möter dvd-försäljaren Omid som tillhandahåller förbjuden kvalitetsfilm av regissörer som Woody Allen och Akira Kurosawa. Bland passagerarna finns också en skadad man som fruktar att inte hinna testamentera huset till sin fru innan han dör. Hans bröder kommer utan testamentet att lämna henne på bar backe.

Här finns även ficktjuven, som argumenterar för fördelarna med dödsstraffet. Panahi hämtar upp advokaten och feministen Nasrin Sotoudeh som spelar sig själv. Hon berättar om en fängslad kvinnorättskämpes hungerstrejk i Evinfängelset. Regissören skjutsar också hem sin unga systerdotter som ska göra en skolfilm. Filmen måste för att kunna visas främja god moral, hålla strikt avstånd mellan könen, visa kvinnor med håret täckt och män med skägg eller, åtminstone, skäggstubb.

Att ”Taxi Teheran” har tillkommit under svåra förhållanden märks, bland annat i några alltför långa och tröttande tagningar. Filmen uppges endast ha kostat 32 000 Euro och spelats in under två veckor. Skådespelarna är alla släkt och vänner till regissören. De gör samtliga bra ifrån sig. Speciellt Panahis systerdotter vinner hjärtan. Hon tog också emot Guldbjörnen för ”Taxi Teheran” under Berlinfestivalen 2015 för morbroderns räkning.

Regissören Jafar Panahis och människorättsadvokaten Nasrin Sotoudeh, som spelar sig själv i filmen, fick redan 2012 Europaparlamentets Sacharovpris. De har båda avtjänat fängelsestraff och är ständigt hotade för att de fortsätter att utöva sina yrken.

Med hopp om att förhållandena för filmkonsten och de mänskliga rättigheterna en dag ska förbättras i Iran ger jag ”Taxi Teheran” fyra filmögon.
2015-11-23