Frank

Humor, gripande skörhet och Michael Fassbender briljerar som Frank.

Regi: Lenny Abrahamsson

Manus: Jon Ronson, Peter Straughan

Skådespelare: Michael Fassbender, Scoot McNairy, Domhnall Gleeson m. fl.

Land: Irland, Storbritannien

Genre: Drama, Komedi

Speltid: 95 minuter

Svensk Biopremiär: 25 juli 2014

Distributör: NonStop Entertainment

Det var länge sedan jag såg en film som var så uppfriskande som Frank. Filmen utgår från den unga syntspelaren Jons perspektiv (Domhnall Gleeson). Av en slump dras han med av ett kaotiskt band efter att deras syntspelare försökt dränka sig. Bandets frontfigur Frank (Michael Fassbender) tycks vara personifieringen av ett excentrisk geni. Med ett eget förhållningssätt till musik och ständigt dold under ett papier-marché huvud, blir han en unik karaktär som tycks större än livet själv.

Den jordnära skildringen av bandet som är uppbyggt av spännande och farliga, men ständigt trovärdiga personer, gör att historien känns overklig och inbjudande realistisk på samma gång. I sin kärna är filmen ett möte med individer som i den större kontexten skulle utpekas som annorlunda, men som i sin passion finner en fristad och ett uttryck.

Filmen är rik på avskalad humor och jag skrattade mer än ett par gånger i biosalongen. Vid sidan av humorn finns även en gripande skörhet. Manuset är välskrivet och skådespelarinsatserna givande. Michael Fassbender utmärker sig i sin roll som Frank. Tack vare att han döljer sitt ansikte, så växer rollen fram genom ett spännande fysiskt karaktärsarbete och ett vackert röstarbete.

Jag är övertygad om att denna film kommer att dela publikens uppfattningar mer än vanligt. Vissa kommer att, som jag, bli indragna och njuta av varje sekund. Andra kommer gå från biograferna och önska att de kunde få tillbaka sina 95minuter. Oavsett kommer filmen att vara något annorlunda för de flesta.

Jag skulle personligen vilja ge filmen en 5:a rakt av, men misstänker att det kan bero på min förkärlek för ämnet. Om jag tar ett steg tillbaka så ser jag en del förutsägbara vändningar och stundvis övertydlighet mot publiken.

Så ur ett mer objektivt förhållningssätt, ger jag den fyra filmögon.
140618

Mikael ErssonKulturarbetare