Tusen gånger god natt

Det vore lättare om du var död.

Regi och manus: Erik Poppe.

Skådespelare: Nikolaj Coster-Waldau, Juliette Binoche, Maria Doyle Kennedy m.fl.

Genre: Drama

Speltid: 117 min

Ålder

Land: Norge, Irland, Sverige

Svensk biopremiär: 25 juli 2014

Juliette Binoche som krigsfotografen Rebecca i Tusen gånger god natt

Bilden av krigsfotografen Rebecca (Juliette Binoche), som sjunker ner i vattnet och drar oss med sig och in i hennes värld, är suggestiv. Hon drivs av ilska över att världen ser ut som den gör och har en önskan om att ta den perfekta bilden, som kan öppna våra ögon. Få oss att sätta morgonkaffet i halsen när vi öppnar tidningen, få oss att se lidandet och få oss att göra skillnad. Hon är inte rädd för att dö, när hon är ute i fält, men däremot att för att missa den perfekta bilden.

Hur ska hon kunna släppa sitt arbete, som kan bidra till att oskyldiga offer räddas till livet? Är det rätt att prioritera sina egna barn före tusentals andra, utsatta barns liv? Hennes barns pappa Marcus (Nikolaj Coster-Waldau) tar väl hand om deras barn och det var just hennes passion och glöd som attraherade honom när de träffades. Men att attraheras av passionen är en sak, att leva med den är en annan. Han älskar henne, kanske så mycket, att det vore lättare att leva utan henne än att leva med henne. De har levt ihop i många år. Han har aldrig ställt något ultimatum, därför att han har insett, att det får svåra konsekvenser för familjen. Men nu orkar han inte längre och säger det till Rebecca. Hon blir fullständigt överraskad och kan inte ta in hans ord.

Marcus har skyddat henne även från barnens reaktioner. De har försökt att distansera sig från sin oro för mamman och hennes utsatthet i sitt arbete. Den yngsta tänker dock mest på de presenter hon ska få när mamma kommer hem. Medan den femtonåriga dottern Steph (Lauryn Canny) har svårare att hantera sin oro. Hon försöker dölja det och samtidigt skäms hon för sin rädsla.

”Det vore lättare om du var död. Då skulle vi kunna sörja dig tillsammans”. Det är hårda, men sanna ord, från dottern Steph. Hon orkar inte med, att mamma Rebecca riskerar sitt liv gång på gång, år efter år och söker sig till platser som andra flyr ifrån för att rädda sina liv. Då är det lättare med ett definitivt avsked, än att bara gå och vänta på samtalet om att det värsta har skett.

Juliette Binoche har jag älskat ända sedan jag såg henne i Krzystof Kieslowskis triologi Trikoloren från 1993 och 1994. Hon gör liksom Lauryn Canny (Steph) och även Nikolaj Coster-Waldau (Marcus) väldigt trovärdiga prestationer i detta familjerelationsdrama. Den norske regissören och manusförfattaren Eric Poppe har använt sig av sina erfarenheter som krigsfotograf för att skapa en bildskön film med intressanta och viktiga frågor.

Filmen får fyra tårdränkta filmögon som betyg. För mig är det en mycket gripande film och jag kan bitvis identifiera mig med flera av rollkaraktärernas känslor och de kritiska situationer de ställs inför. Den ger mig delvis nya perspektiv på mitt liv.
2014-07-18

Ylva Pettersson