Rachel McAdams och Domhnall Gleeson i About Time.

Regi och manus: Richard Curtis
Genre: Dramakomedi/Sci-Fi
Speltid: 123 min.
Skådespelare: Domhnall Gleeson, Rachel McAdams, Bill Nighy m.fl.
Land: Storbritannien
Svensk biopremiär: 18 oktober 2013
Distributör: Universal Pictures
Länk till Imdb

Välspelat, men ytligt och segt.
Richard Curtis, regissören bakom Nothing Hill och Love actually, är tillbaka med en ny romantisk komedi förlagd i England. Det har gått rykten om att Curtis tänkte pensionera sig och att detta skulle vara hans avslutande film. Kommer detta vara de romantiska komediernas komedi?

Vem har inte någon gång tänkt ”om man bara kunde gå tillbaka i tiden och ändra det där man sa i helgen”, ”i julas”, ”i gymnasiet”? Detta är något som Tim får uppleva det år han fyller 21. Han bor vid kusten i Cornwall med sin lite udda familj, då han efter en katastrofal nyhetsfest blir inkallad till sin fars arbetsrum. Denna berättar en familjehemlighet, som männen i släkten bär på: När de nått 21-års ålder kan de, vid behov, resa tillbaka i tiden. Detta tidsresande verkar inte påverka vad som händer i framtiden eller ändra tidens gång. Vad ska man då göra med denna fantastiska gåva? Tim, som den romantiker han är, väljer att använda sin nyfunna kraft till att finna kärleken.

En romantisk film med sci-fi inslag låter ju som något intressant och det stämmer delvis. Problemet är, att det händer så lite under filmens 123 minuters speltid. Det som slår mig är att filmen är så mysig, att det blir jämntjockt. Som vanligt fyller Curtis sitt manus med tokroliga britter, vissa exentriska, vissa bittra men med hjärtan av guld. Det är myspysigt, finurligt och underhållande… ett tag.

Tidsresandet ger några komiska inslag och även tillfällen av drama, men det räcker inte. Visst finns det en baksida till Tims gåva och i senare halvan börjar det hända saker, som skulle kunnat vridas till någon form av konflikt. Men inget händer. Allt löser sig för livet är ju så härligt.
Det är välspelat, men ytligt. Tur nog finns favoriter som Tom Hollander och Bill Nighy med, som filmen kan luta sig mot när det blir för konturlöst.

About time är som att äta en massa kolor: Det är gott och går lätt ner, men i längden blir det lite för segt och lite för sött.

Två filmögon utav fem.

2013-10-09